Selim Palmgren
Selim Palmgren (1878-1951) föddes i Björneborg till en finlandssvensk handelssläkt. Musiken var en betydande del av familjens vardag. Selim musicerade med sina syskon och komponerade redan som barn. Palmgrens familj var jämförelsevis välbeställd och tack vare detta kunde han studera musik, först piano och tonsättning vid Helsingfors musikinstitut från 1895 och från 1899 i Berlin, som elev till bl.a. Ferruccio Busoni.
När Palmgren återvände till Finland inledde han sin yrkeskarriär som tonsättare. Han ledde dessutom flera körer och orkestrar samt uppträdde som pianist i Finland och övriga Norden. År 1921 åkte han och hans fru, sopranen Maikki Järnefelt-Palmgren, på en konsertturné till USA varifrån de återvände först 1926, eftersom Selim Palmgren erbjöds professuren i komposition vid Eastman School of Music i Rochester.
Åter i hemlandet verkade Palmgren som professor i pianospel vid Helsingfors musikinstitut och fr.o.m år 1939 som professor i komposition vid Sibelius Akademin, som läroanstalten nu hette.
Palmgren var särskilt betydande som pianokompositör. Hans produktion inkluderar bl.a. fem pianokonserter och mer än tre hundra pianostycken.
Palmgren var näst Sibelius sin tids mest kända finländska kompositör internationellt. Hans samtida kallade honom “Nordens Chopin” och “Sibelius kronprins”.
Pianokonsert No.2
“Floden”
Palmgren komponerade sin andra pianokonsert Op. 33 mellan åren 1907 och 1912. Konserten har inspirerats av Kumo älv, längs vilken Palmgren gjorde båtutfärder som pojke. “Floden” är en rapsodisk konsert i en sats som förenar en senromantisk stil som tagit intryck från Rahmaninov, med en virtuos pianotextur. Palmgren var intresserad av folkmusik och den svenska folkvisan Näckens polska står som grund för “Flodens” huvudtema.
Av finländska pianokonserter är “Floden” troligen den populäraste och oftast uppförda. På sin tid var dess framgång rent av enorm; under hösten 1913 framfördes den i Helsingfors, Stockholm och Berlin och fick ett extatiskt mottagande. Självaste Sibelius nämner att han hört den i Helsingfors och funnit konserten genialisk.
Att tidens stjärnpianist och Palmgrens vän Ignaz Friedman tog upp konserten på sin repertoar gjorde den känd vida omkring. Åren efter att den publicerades uppfördes konserten av flera betydande orkestar, som Berlins och New Yorks filharmoniker.